MAJA
BJÖRSNE

83, Atacama del 7 (av 7)

Från gejsrarna körde vi till Ojos del Salar, två små sötvattendammar mitt i öknen. 

Riktigt mäktigt ställe!

Fint 

Danilo badade!

och kanske Matilda också, jag kommer inte ihåg. Nästa dag sa vi hejdå till öknen och satte oss på en buss mot La Serena, vid kusten.


82, Atacama del 6

Gejsertime! Efter mardrömsnatten i tältet begav vi oss iväg mot ett gejserfält för att gejserskåda. Det var pisskallt och väldigt vackert.

Det var ett väldigt turistifierat gejserfält, vilket förtog lite av stämningen, men helt klart mäktigt ändå. Jobbigaste med turisterna var att de alla fick frukost och varmt kaffe av sina utflyktsledare och vi fick klara oss utan, stelfrusna och undernärda.

Danilo och Matilda vid relativt gott mod

Ånga och turister

När solen gick upp började kontrasterna dyka upp! Ångan i skuggan och bergen i solen

På vägen tillbaka såg vi en massa minilamor (de har ett riktigt chilenskt namn men kommer inte ihåg vilket) och en ökenräv! Living life on the wild side etc



80, Atacama del 5: Guatín kväll

Vi besteg en närliggande kulle för att se solnedgången

Matilda

Danilo och gänget 

Tove

Matilda och mellanmålet 

Så här såg det ut på ena sidan

och så här på andra 

Där nere står vår campingbil

sen mörkande det snabbt

Matilda och Danilo, som var de som hade skött hyrning av bil och därmed hade mest koll på praktikaliteterna, gjorde en hjälteinsats med att få upp tältet (ovanpå biltaket!). Vi lagade middag, drack te och tittade på stjärnorna, hela rymden där ovanför. Natten var hemsk - vi låg tätt tätt och frös ändå så att hela kroppen skakade. Varje gång jag vaknade kollade jag på klockan och den flyttade sig i minuter och inte timmar. Vid fyrasnåret gick vi upp, den officiella anledningen var för att komma iväg i tid till att se gejsrarna i soluppgången, men lika mycket hade det att göra med att det inte gick att sova en sekund till. 


79, Atacama del 4: Guatín eftermiddag

Så blev det ny dag och vi gjorde oss redo för att åka på bilutflykt med övernattning i tält! På morgonen var vi alla vid gott mod, Lovisa och Ella som ni ser inget undantag.

Vi åkte bil i en dryg timme och kom sedan fram till Guatín, som kaktusdalen hette

Där fanns… kaktusar

Alldeles fint och dessutom inte så farligt varmt eftersom klockan hunnit bli eftermiddag. 

Lovisa

Vi vek av från stigen (alternativt avvek hela stigen?), tog av oss skorna och vadade genom en liten flod / stor bäck, djupare ner i dalen.

Danilo blev badsugen

Sen kom vi till en eventuell dalbotten, där det blev svårt att ta sig vidare. Klockan började närma sig solnedgång så vi bestämde oss för att vända om.


78, Atacama del 3: Skymningen

Så kom solnedgång och skymning till oss där uppe på utsiktsplatån

Solen kröp olidligt sakta mot bergskammarna bakom oss, men när den väl nått dit gick det snabbt: vibranta, sedan dåsiga, pasteller 

Så fort de mest dramatiska förändringarna hade skett blev vi utkörda av parkpersonalen och det var nog tur, för det började skymma snabbt och cykelturen tillbaka hotade bli inte bara läskig utan också LIVSFARLIG

50/50

och sedan nedför i stundande helmörker, med dåliga lampor och mötande trafik. Men det gick! 


77, Atacama del 2

Första utflykten som sagt cykelutflykt. Jag mådde piss, ont i halsen och feber, men satte i mig en chilensk Ipren och försökte fake it till i made it. Fungerade sådär.

fint var det dock febern till trots!

Efter cirka en timmes cyklande från San Pedro, snabb paus vid entrén för att betala inträde (50kr) till urfolksorganisationen som driver dalen, kom vi fram till första stoppet, en kuperad trek över sanddyner och upp på en topp. Gassande sol och inte en gnutta vind. 

på toppen! 

Här någonstans tog mina krafter slut och jag annoserade att jag inte skulle följa med till nästa stopp (saltgruva - fläckvis var marken täckt av salt och en bit söderut fanns också en riktig saltöken, som vi tyvärr inte besökte) utan istället börja ta mig till en utkiksplats varifrån solnedgången skulle vara magisk. Fick sällskap av Ella och Lovisa och vi cyklade (rullade! äntligen nedförsbacke) hela vägen tillbaka till motorvägen, för att sedan påbörja en jävulsk klättring upp till sagda utkiksplats. 

Till slut kom vi fram! Satte oss ner för att vila och invänta solnedgången. Busslaster med turister började rulla in, men vi satt alldeles vid kanten och om man struntade i sitt perifera seende gick det nästan att låtsas att man var ensam med världen.


76, Atacama del 1

Hej! Jag har flyttat till Chile! Här ska jag vara i tre månader för att ha praktik på en organisation som jobbar för sexuella och reproduktiva rättigheter, innan jag åker tillbaka hem till Sverige i augusti. Är sedan några dagar tillbaka nyinflyttad i huvudstaden Santiago, där jag bor hos en arkitekt som heter Tomás. Den första veckan i Chile ägnades dock åt lite hederligt resande! Vi landade på söndagkvällen (28/4) och begav oss ett knappt dygn senare med nattbuss upp mot Atacamaöknen. Genom bussfönstret gick solen upp, någonstans i Antofagastaregionen.

Vi bytte buss i Calama och ankom till slut, efter en bussresa på totalt 23 timmar, San Pedro de Atacama, en liten by som fungerar som utgångspunkt för diverse utflykter och upptäcktsfärder i Atacamaöknen - för övrigt världens torraste öken! Det har jag hört Sir David Attenborough säga i Planet Earth.

Här någonstans började jag känna av halsont och allmän sjukdom, men det hindrade mig inte från att gå upp vid klockan 7 nästkommande morgon för att se solen gå upp över bergen. Jag hade sällskap av ett gäng hundar, en bråkdel av alla som fanns i San Pedro.

Det var tyst och kallt. Bergen blev rosa på andra sidan byn men det syntes knappt från där jag var. 

sen kom solen!

och då gick jag tillbaka till vårt hostel för frukost och pulverkaffe. Spola fram någon timme till och gänget var redo för första utflykten: cykel till Valle de la Luna.



74, Montserrat

Mamma har varit här på besök! Vi hade det fint, åt mycket god mat, drack otaliga kaffe i solen och gjorde en ordentlig utflykt till Montserrat-bergen som ligger någon timme från Barcelona med tåg.

Från tågstationen gick det linbana upp till basstationen, ett uråldrigt kloster som klänger sig fast vid klippkanterna.

Mamma

Det var mulet och molnigt och visst kunde jag hålla med mamma om att det var synd på utsikten - men kameran tackade och bugade.

Kolla detta vackra! Vi gick den längsta rutten och tog oss därmed upp till en topp på ca 1200 meter. Därifrån såg man inte särskilt mycket, men ibland skymtade marken långt där nere mellan molnen och dimslöjorna. 

Världens gulligaste mamma har jag

mmmhmmmmmhmmmm så fint

Efter matsäck och ytterligare någon timmes vandring kom vi tillbaka ner till klostret, där vi kikade in och tände ljus innan vi tog linbanan ner till tåget igen. 

Using Format