MAJA
BJÖRSNE

87

Det är en halv evighet sedan jag följde med Tomás och hans kompisar till Quintay, ett litet fiskeläge ett par timmar från Santiago där Tomás familj har ett hus. Här kommer hur som helst lite bilder därifrån. Huset kan väl bäst liknas vid en sommarstuga - om sommarstugor är enorma, har panoramautsikt över Stilla havet och tillräckligt med sovplatser för att husera en mindre scoutgrupp. På en närliggande kulle som man bara kan nå via en smal gångbro ligger ett hus till. Där bor Tomás farbror, en gammal tv-pamp som dragit sig tillbaka till ett ensligt liv vid havet, allt som hämtat direkt ur en García Marquez-roman. 

Utflykten föranleddes av att Tomás och hans arkitektpartner Kikan skulle ta portfoliobilder av en utbyggnad de precis färdigställt. På lördagsförmiddagen blev jag upphämtad i bil av Kikan och så bar det av, trångt i bilen: jag, Tomás flickvän (chilenska polola) Domi, fotografens dito, fotografen själv, och Kikan bakom ratten. 

Lördagskvällen tillbringades med att laga mat, dricka öl, äta mat. Jag sov i ett alldeles eget rum och vaknade av solen nästa morgon, bakom gardinen havet och ljudet av vågorna som slog in. 

Söndagmorgon och Domi och jag vandrade upp på en närliggande cerro, ett litet berg, del av “kustbergskedjan” (Cordillera de la Costa). På vägen tillbaka badade jag! Det var kallt som skam men fantastiskt skönt - dessutom lite av ett måste att bada i Stilla havet när möjligheten presenterar sig. 

Framemot kvällen anslöt Kikans dåvarande flickvän och nuvarande fästmö Cami. Jag (nu väldigt mycket tredje - eller kanske sjunde? - hjulet), hon och fotografens flickvän gick ut bland klipporna för att se på solnedgången. 

Det var superfint

Snart kom ljuset

Och lika snabbt försvann det

Vi gick tillbaka till huset, åt pasta typ Vongole fast baserad på någon lokal typ av mollusk och blev bjuda på kaffe i den nya utbyggnaden innan vi åkte tillbaka till Santiago med Donna Summer i högtalarna. Bra helg.


86, Cerro San Cristóbal

Med Lovisa upp på Cerro San Cristóbal för några veckor sedan.

Utsikt

Cerron, som man vardagligt brukar säga, är helt enkelt ett mindre berg mitt i stan med ett kapell och en jungfrustaty på toppen. Dagarna efter att det regnat, när smogen har lagt sig, kan man se hur långt som helst - till Anderna, bort mot havet, Santiago som breder ut sig långt där nere. Från Tomás hade jag fått berättat att det är mer eller mindre obligatoriskt att köpa matvete-dricka med inlagda aprikoser efter att ha avslutat stigningen (tog väl en timme, typ). Så det gjorde vi! Ingen gastronomisk aha-upplevelse direkt, men helt klart intressant.

När solen började gå ner skiftade allting i orange och rosa

Sedan neråt igen, med ljuset.

Och snart blev himlen av en annan värld.


85

Här om dagen gick jag, i jakt på bilder på min katt, igenom min gamla blogg på blogg.se, där jag skrev flitigt mellan 2012 och 2015. Det fanns så mycket fint att se! Människor och platser, stunder jag tappat bort. Jag brukade vara så duktig på att ha med mig kameran, jag brukade göra så mycket saker. Nu känns det knappat som att jag gör något alls längre. Framför allt gör jag väldigt få saker med kamera. Det är tråkigt! Brukar skylla på att den är stor, tung och otymplig - men den har ju inte direkt blivit större, tyngre eller otympligare än den var 2013. Tål att tänkas på. Bild här ovan på min säng här i Santiago. Fönstret vätter mot norr och solen skiner aldrig in i rummet, men några minuter kring klockan fem på eftermiddagen reflekteras solen i ett närliggande höghus. Då ser det ut så där, alldeles skimrande. 


84, La Serena

Efter dagarna i öknen åkte vi till La Serena, en kuststad i norra Chile. Där vi tillbringade två eller tre nätter, minns inte riktigt, eftersom vi tänkte att det var lika bra att passa på att se ett ställe till när vi ändå var norröver. Med facit i hand var det en ganska onödig liten visit: vi var sjuka, trötta och panka efter Atacama och ville nog allihop mest hem. Vi promenerade längs stranden, testade pisco sour och besökte Gabriela Mistrals gamla hem och en japansk trädgård. Gruppen hade varken pengar eller ork för att ta sig till närliggande Valle del Elqui, ett av chiles finare naturområden, och således blev vistelsen ganska tråkig. Hostelet vi bodde på var sunkigt och eftersom det var den lägsta av lågsäsonger var det i princip bara vi och de anställda där. Att till slut få kliva på resans sista nattbuss kände nästan som en välsignelse. 


83, Atacama del 7 (av 7)

Från gejsrarna körde vi till Ojos del Salar, två små sötvattendammar mitt i öknen. 

Riktigt mäktigt ställe!

Fint 

Danilo badade!

och kanske Matilda också, jag kommer inte ihåg. Nästa dag sa vi hejdå till öknen och satte oss på en buss mot La Serena, vid kusten.


82, Atacama del 6

Gejsertime! Efter mardrömsnatten i tältet begav vi oss iväg mot ett gejserfält för att gejserskåda. Det var pisskallt och väldigt vackert.

Det var ett väldigt turistifierat gejserfält, vilket förtog lite av stämningen, men helt klart mäktigt ändå. Jobbigaste med turisterna var att de alla fick frukost och varmt kaffe av sina utflyktsledare och vi fick klara oss utan, stelfrusna och undernärda.

Danilo och Matilda vid relativt gott mod

Ånga och turister

När solen gick upp började kontrasterna dyka upp! Ångan i skuggan och bergen i solen

På vägen tillbaka såg vi en massa minilamor (de har ett riktigt chilenskt namn men kommer inte ihåg vilket) och en ökenräv! Living life on the wild side etc



80, Atacama del 5: Guatín kväll

Vi besteg en närliggande kulle för att se solnedgången

Matilda

Danilo och gänget 

Tove

Matilda och mellanmålet 

Så här såg det ut på ena sidan

och så här på andra 

Där nere står vår campingbil

sen mörkande det snabbt

Matilda och Danilo, som var de som hade skött hyrning av bil och därmed hade mest koll på praktikaliteterna, gjorde en hjälteinsats med att få upp tältet (ovanpå biltaket!). Vi lagade middag, drack te och tittade på stjärnorna, hela rymden där ovanför. Natten var hemsk - vi låg tätt tätt och frös ändå så att hela kroppen skakade. Varje gång jag vaknade kollade jag på klockan och den flyttade sig i minuter och inte timmar. Vid fyrasnåret gick vi upp, den officiella anledningen var för att komma iväg i tid till att se gejsrarna i soluppgången, men lika mycket hade det att göra med att det inte gick att sova en sekund till. 


79, Atacama del 4: Guatín eftermiddag

Så blev det ny dag och vi gjorde oss redo för att åka på bilutflykt med övernattning i tält! På morgonen var vi alla vid gott mod, Lovisa och Ella som ni ser inget undantag.

Vi åkte bil i en dryg timme och kom sedan fram till Guatín, som kaktusdalen hette

Där fanns… kaktusar

Alldeles fint och dessutom inte så farligt varmt eftersom klockan hunnit bli eftermiddag. 

Lovisa

Vi vek av från stigen (alternativt avvek hela stigen?), tog av oss skorna och vadade genom en liten flod / stor bäck, djupare ner i dalen.

Danilo blev badsugen

Sen kom vi till en eventuell dalbotten, där det blev svårt att ta sig vidare. Klockan började närma sig solnedgång så vi bestämde oss för att vända om.


78, Atacama del 3: Skymningen

Så kom solnedgång och skymning till oss där uppe på utsiktsplatån

Solen kröp olidligt sakta mot bergskammarna bakom oss, men när den väl nått dit gick det snabbt: vibranta, sedan dåsiga, pasteller 

Så fort de mest dramatiska förändringarna hade skett blev vi utkörda av parkpersonalen och det var nog tur, för det började skymma snabbt och cykelturen tillbaka hotade bli inte bara läskig utan också LIVSFARLIG

50/50

och sedan nedför i stundande helmörker, med dåliga lampor och mötande trafik. Men det gick! 

Using Format