38 — Cuba 5

Nu bilder från när vi åkte till Trinidad, på sydkusten! 

Taxi taxi yeah yeah

Vi firade julafton på en strand. Soggiga lunchmackor och blaskig öl, ren idyll.

Trinidad: mysigt. Inget av Havannas buller och avgaser. Istället pasteller, solnedgångar och hästar. Turister, taxibilar. Gott kaffe, en liten stadskärna, kullersten och skamfilad charm.

Titta fint


37 – Cuba 4

Soluppgången från vårt fönster

Klara i taxi; fåglar i bur

Här en till soluppgång, över Malecon, från när vi blev hämtade klockan sju för att åka till Viñales (dal, UNESCO-världsarv etc)  några timmar bort. Genom ett nästan folktomt Havanna, in i solen, förbi universitetet, ut på motorvägen.

Trött stämning i taxin, trots att vår chaufför tillika nyfunna livscoach Yosmel spelade den här bangern: https://open.spotify.com/track/1rXojdsUqqxGj2WCmJGWHP?si=Bo3UcRl9SGaghtPXsVcFoA. Till slut kom vi hur som helst fram och det var jättevackert! Sen satte Yosmel oss på varsin häst, sa “Hasta luego” och drog. 

The hustle continued! Vi fick (betala för) att röka nyrullad cigarr och dricka något slags drink på sockerrör. Helt ok gott. Det fanns en söt valp och den gosade vi med lite innan det var tillbaka upp på hästarna. PS fullt medvetna om att det en del turisthästar mår piss men dessa verkade vid god vigör! Vår guide hade som 15-åring fått sin första häst från sin pappa, det var tradition, kanske något slags “varsågod nu är du en man!!!” och sedan dess köpt två till, dem red vi på!

titta fiiiiint

Dagens nästa och sista hustle var att vi betalde fem dollar var för att köa inuti en grotta och sen åka båt i fem minuter. Vi var glada för det! Och trötta, speciellt Lisa (se bildbevis) så vi åkte tillbaka hem till Havanna.


36 – Cuba 3

Vi spelade Yatzy ca tre gånger under de sex veckor vi var borta. Första gången gick det jättedåligt eftersom vi inte kom ihåg en enda regel och dessutom hade väldigt mycket otur / var väldigt otaktiska. T.ex. valde Lisa att sätta sina fem vad-det-nu-var på den siffran istället för på Yatzy. Det kan man ifrågasätta, lite.

Bilder från en promenad vi tog längs en gata vi sedan tidigare identifierat som värd att promenera längs. Calle Colon hette den, eller åtminstone något på tema Columbus.

Cathcin’ that documental vibe

Promenaden hade ett konkret syfte också: att ta oss till Plaza Vieja där vi bestämt träff med Anna och Klara. Efter en snabb och mycket efterlängtad lunch (tonfiskmacka, igen) från ett billigt ställe som Eduardo tagit med oss till veckan innan, satte vi oss för att dricka kaffe och spela kort. Vi spelade väldigt mycket kort, ibland flera timmar per dag, mest fyrmannavist, mot resans slut även hjärter och något mer som jag inte minns namnet på.

Sedan hemåt igen.


35 – Cuba 2

“I don’t do drugs. Coffee is my drug!” – Eduardo, november 2017. En av fördelarna med att vi bodde 10 meter från vår handledare var att han då och då bjöd på kaffe, fantastiskt sådant, kokat i en liten presskanna och serverat i glaskoppar. Det fanns också mer praktiska fördelar, som att han hjälpte oss förstå det kubanska kösystemet (fortfarande oförståeligt), visade oss de bästa marknaderna och curlade oss genom den kubanska natten. Bland annat var det han som tog med oss till den riktigt feta klubben/kulturnavet La Fabrica för första gången (hans 43:e gång) och förklarade att det är helt lugnt att gå hem på kvällarna så länge man håller sig till de upplysta gatorna och inte är i Centro Habana. Som sagt: guide. Mentor. Livscoach. Bland övriga minnesvärda citat hittar vi “Don’t worry, be happy!”, “You only have one life” och “I love Journey!”. På nyår spelade han Don’t Stop Believing minst fyra gånger.

Café Bohemio på Malecon, tydligen känt, vi åt mat där en gång. Tonfiskmacka. Som vanligt – vår diet bestod mestadels av ris, fisk, tonfiskmackor, pizza med lök eller paprika. Ibland fick vi äta mat som Claudia lagat och de tillfällena var resans kulinariska höjdpunkter: hummer (!), hummus, kassava, sötpotatis, olika sorters kubansk ost, marinerad paprika, kyckling kokad i malt, rödbetor, otaliga pastarätter och mängder av färsk frukt. Sådana menyer var dock undantag snarare än regel och största cravingsen var 1) fibrer, 2) fibrer och 3) fibrer. 

Lisa at the Malecon. Man var tvungen att se sig för ordentligt när man gick för att inte snubbla – underlaget var minst sagt ojämnt och därtill fullt av hål – eller trampa på en fisk. Japp. Folk stod och fiskade mest överallt och hade man tur kunde man till och med få se någon få napp.

Här är de två sista bilderna från Hotel Presidente, dit vi gick för att ansluta till internet. Beroende på vem som stod i baren kostade det olika mycket men det fungerade nästan alltid. Lisa testade att ansluta i en av de många wifi-parker som har poppat upp i Havanna under de senaste åren, men enligt vittnesmål fungerade det inte lika bra där. Dessa parker var dock alltid fulla med folk som videochattade och scrollade runt på www, så gissningsvis fungerar de finfint majoriteten av tiden.

I närheten av det enda affären vi hittade som sålde vanliga chips. Vi köpte inga men Lisa hittade en 5-litersburk med cornichons som hade fått följa med hem om jag inte lyckats övertala henne om motsatsen.

Efter ett tag vågade jag fråga (eller i vissa fall, inte fråga) folk om jag fick ta bilder av dem och de allra flesta blev mycket glada! Ibland småproblematiskt eftersom de genast började le och därmed fuckade lite med min vision om att ta råa bilder  – men så är det också så kubanerna är: glada. Jag fick frågan av en vän om de var lyckliga och det kunde jag inte svara på, såklart, men glada – definitivt. 

Solnedgångar: många, fina, runt klockan 18.


34 – Cuba 1

Long time no see! Har varit sex veckor på Kuba för att ha semester och/eller skriva kandidatuppsats. Uppkopplingen har nått ett hisnande snitt på 2h/vecka. Rekommenderas varmt.

Lisa och ett av våra sovrumsfönster, frukosten hos Idania två högersvängar bort, förbi hönsen och sopcontainrarna. Vi flög Kastrup – Toronto – Havanna och kom fram mitt i natten, blev upphämtade av vår handledare Eduardo i en svart plåtamerikanare. Bakom ratten satt Osmani som kom att bli en av våra go to-taxichaufförer. Det ösregnade och var fuktigt och högljutt, vi var tvungna att skrika för att höra varandra när vi pratade och förstod ändå inte särskilt mycket: Eduardos engelska gjorde sig inte bra under så kaotiska förhållanden och våra spanskakunskaper låg fortfarande begravda under åren som passerat sedan gymnasiet. Utanför bilfönstren passerade Havanna. Palmer, dunkla byggnader, revolutionsmonument, ljud, människor, kallt glödlampsljus, bilar bilar bilar.

Vår innergård. Vi bodde i Vedado, en av tre centrala stadsdelar i Havanna, hos Eduardo och hans fru Claudia, i deras enrums-Airbnb. Eduardo är professor i endokrinologi (hormoner!) och immunologi vid Havannas universitet och den som hjälpte oss med exakt precis allt, både vad gällde uppsatsen och den allmänna tillvaron. Vi behövde guidas genom båda.

Ungefär 10 timmar efter att vi landade fick vi sällskap av Anna och Klara! De skulle skriva uppsats de också. Vi hade bestämt att vi skulle ses klockan 11 vid ett monument som vi några kvällar tidigare hade pekat ut på en karta hemma hos Lisa. Det var inte där vi sågs, till slut, utan på Malecon, Havannas strandpromenad. Vi köpte Bucaneros – en av typ tre kubanska ölsorter, alkoholhalt 5,4% och med FUERTE (spanska för “stark”) skrivet med svårignorerliga bokstäver på framidan – och njöt av den första värmande solen på många många veckor. Havet dånade bakom oss och bilarna dånade framför oss och havet doftade hav och bilarna doftade avgaser, bolmande svarta.

Här går vi längs Calle 23 (calle = gata), en av de större gatorna, kantad av framför allt människor men också en och annan restaurang, bar och basketplan. Anna och Klara bodde en halvtimmes promenad från oss, så vi möttes ofta någonstans längs tjugotrean. Utanför en bio, på stället med billiga burritos.

Lisa och 5-litersdunken! Andra eller tredje kvällen blev vi medbjudna på konsert i en kyrka, möjligen att den hette något med S:t Francisco: det var Semana de la Cultura Italiana och Claudia jobbade på italienska ambassaden. Pianisten hette något som jag inte minns men han var fantastisk och innan konserten började hann vi se fotoutställningen på övervåningen.

Låter det här inlägget avslutas med en bild på instutitionskatten! Hon var dräktig och världens finaste och hon hjälpte oss hantera den oändliga väntan på att få betala en avgift som jag fortfarande inte vet vad den var för. I den här till synes triviala händelsen, att vi väntade väldigt länge för att få betala för något som vi inte visste vad det var, sammanfattas hela den kubanska mentaliteten. Vi kom fram till det ganska snart, Anna, Klara, Lisa och jag, att det bara borde finnas ett enda kubanskt slagord: “Ingenting är gratis och allting tar tid”. 





Using Format